Författare: admin

Det finns barer – och så finns det Bar Abaco.

Bakom en anonym sandstensfärgad fasad i hjärtat av Palmas gamla stad döljer sig en värld som trotsar all logik. En enkel träskylt, en mörknad träport med blänkande mässingshandtag – inget som antyder att du står inför en av världens mest sagolika barer. Men så snart du kliver in genom porten lämnar du den moderna tiden bakom dig och kliver in i en annan värld. En värld av kandelabrar, barockprakt och överdåd. En värld där klassisk musik fyller rummen och där blomsterarrangemang i hundratal exploderar i färg och doft. Välkommen till Bar Abaco.

Baren öppnade i december 1981, men känslan är snarare 1681. Det var Salvador Palao Baños, en konstnärlig själ med förkärlek för historia och skönhet, som förverkligade sin vision i detta anrika stadspalats från 1600-talet. Under flera års tid hade han samlat möbler, målningar, skulpturer och antikviteter från hela Spanien och Europa. Allt för att skapa sin egen tidsmaskin – en plats där barockens glansdagar åter kunde få liv.

Lokalen som Bar Abaco huserar i är ett före detta palats med en klassisk piso noble, där de finare salongerna låg en trappa upp och bottenplanet användes för stall, vagnar och tjänstefolk. Just detta faktum spelar en viktig roll i barens namn – ”Abaco” syftar på de massiva abakus-liknande stenpelare som kantar innergården. En gång i tiden kunde husägare få kungliga privilegier om de höll sex hästar och ryttare i beredskap för kungen. Här i detta gamla stenhus stod alltså kungens män redo – och där deras hästar vilade, serveras idag fantasifulla cocktails av livreklädda kypare.

Inredningen är en uppvisning i teatralisk överdådighet: färska blommor i stora arrangemang, exotiska frukter som ligger uppdukade som stilleben, öppna eldar, antika fåtöljer klädda i mallorkinska tyger, skulpturer, oljemålningar, hängande burfåglar som kvittrar och ett ljudlandskap av operor och klassisk musik som fyller varje skrymsle. Och ljuset – alltid varmt, alltid fladdrande – från hundratals levande ljus.

På övervåningen finns två salonger där tiden tycks ha stått still. Här kan gästerna sitta tillbakalutade i djupa fåtöljer och smutta på sin Abaco Special eller en klassisk Negroni medan de beundrar skulpturer, spegelramar och marmorerade väggar. I ett av rummen finns ett restaurerat kök – som en påminnelse om hur det såg ut när huset ännu var privatbostad.

Bar Abaco blev snabbt ett tillhåll för Palmas jetset – och mer än så. Under 1980- och 90-talet var baren populär bland kungligheter, politiker och älskande par som ville slippa fotografernas blickar. Ett strikt fotoförbud gällde i många år, och vakter och personal såg till att reglerna efterlevdes. Baren var en fristad, ett slags maskerad i barockdräkt, där identiteter kunde flyta och verkligheten suddas ut i cocktailernas dimma. Idag har förbudet lättats – men känslan av mystik lever kvar.

Financial Times skrev en gång:

”It must be the most extraordinary bar in the world.”

Och kanske har de rätt. För även om Bar Abaco förändrats något med tiden – blivit mer tillgänglig, kanske till och med något mer turistisk – så är upplevelsen fortfarande som ett levande konstverk.

Att försöka beskriva Bar Abaco är, som någon uttryckt det, nästan omöjligt. Det måste upplevas.
En varm sommarnatt i Palma, med doft av jasmin i luften, dörren på Calle San Juan nr 1 står på glänt – och en annan värld väntar innanför.

Palmas gamla stadskärna är ett nätverk av smala gränder, hemliga gårdar och uråldriga fasader, men en gata sticker ut – både i sin rätlinjighet och i sin historia. Via Sindicato, eller Carrer del Sindicat som den egentligen heter, är mer än en shoppinggata. Den är ett eko av makt, strategi och stadens dolda hierarkier.

Via Sindicato löper som en rak åder från öster till hjärtat av gamla stan. Den är livlig, nästan jäktad, fylld av rörelse – men stannar man upp och lyssnar, hör man historiens viskningar mellan väggarna. Gatan bär nämligen på en lhistoria som länge fascinerat mallorkinerna: berättelsen om hur Palmas mäktiga genom seklerna alltid valde att närma sig staden via denna östra port.

En öppen väg för de slutna kretsarna

Historien går tillbaka till medeltiden, då Palma fortfarande omslöts av höga murar och flera stadsportar stod till buds – bland annat Porta de Sant Antoni i öster, Porta de Santa Margalida i norr och Porta de Mar i söder. Men det var alltid genom östra porten, längs det som i dag är Via Sindicato, som de styrande familjerna och öarnas rikaste jordägare valde att anlända.

Valet var inte en slump. Den östra infarten låg närmast de bördigaste landområdena och de viktiga gods som låg utspridda på slätten. Men ännu viktigare: denna väg ledde dem rätt in i hjärtat av makten – nära stadens dåtida administrativa centrum, domkapitlets byggnader och kyrkliga institutioner. Att komma längs Sindicato visade att man var en del av eliten. En tyst överenskommelse, nästan rituell.

Enligt legenden lät en av öns mest inflytelserika familjer på 1500-talet, huset Montcada, sina hästdragna vagnar gå omvägar från deras egendomar i väst – bara för att kunna rulla in i Palma genom östra porten. De ville inte visa sig via de vägar som tjänstefolket och bönderna använde. Det var inte enbart en fråga om bekvämlighet, utan om prestige och maktdemonstration. Den som kom in från öst, längs det som i dag är Via Sindicato, visade sig på rätt sida om historien.

Namnet som lurar

Trots dess namn – ”Syndikatets gata” – har Via Sindicato inget med fackföreningsrörelser att göra. Namnet härstammar istället från de ”síndics”, representanter för byar och jordbruksområden, som under lång tid samlades i denna del av staden för att föra sina ärenden inför stadens råd. Gatan blev deras samlingspunkt – där maktens olika nivåer, från storbönder till stadens herrar, möttes.

Från pampig entré till folkets gata

Under 1800- och 1900-talen förändrades Palmas struktur och muren revs till stora delar. Men Via Sindicato behöll sin centrala betydelse – om än med en annan ton. Från att ha varit en gata för de få blev den en gata för de många. Små butiker, marknadsstånd och sedermera moderna affärer tog över. Idag är det svårt att föreställa sig de täckta vagnarna, de silkesklädda herrarna och doften av välborna hästar.

Men ibland, i skuggorna mellan husen, dröjer sig den gamla känslan kvar. Som om stenväggarna minns klappret av hovar och viskningarna mellan de inflytelserika familjerna. Via Sindicato är än i dag en gata som bär på fler berättelser än skyltfönstren avslöjar.

Längs Mallorcas södra kust, i närheten av Campos och det lilla samhället Ses Covetes, breder Es Trenc ut sig som ett flera kilometer långt, bländvitt band av finkornig sand. Havet här är karibiskt turkost, ofta spegelblankt, och med ett långgrunt vatten som skiftar i blått och grönt långt ut mot horisonten. Här finns inga hotellkomplex, inga strandpromenader – bara sanddyner, pinjeskog, hav, vind och sol. Det är öns sista stora orörda strand och ett älskat tillflyktsmål för både lokalbor och besökare.

En strand med historia

Namnet Es Trenc kommer från katalanskans ord för ”brytning” – ett pass eller en öppning i kusten, vilket är exakt vad detta långa strandområde utgör mellan saltlaguner och hav. Området var länge otillgängligt och användes främst av fiskare, salinarbetare och smugglare. Under andra världskriget upprättades här militära bunkrar som fortfarande finns kvar, som påminnelser om ett oroligare Europa. Några av dessa betongkonstruktioner har med tiden klätts in i graffiti och blivit oväntade konstverk i strandmiljön.

Strax bakom stranden finns det vidsträckta saliner, där man än idag utvinner havssalt enligt traditionella metoder. Dessa saltsjöar lockar mängder av vadarfåglar och flamingor, och tillsammans med de omgivande våtmarkerna utgör de ett skyddat ekosystem som länge varit föremål för bevarandeinsatser.

Ett naturreservat – men med utmaningar

Es Trenc är idag del av ett naturreservat – Parc Natural Es Trenc-Salobrar de Campos – och skyddas mot exploatering. Under flera decennier pågick stridigheter mellan miljöaktivister och byggintressen. Det har inte varit en enkel kamp. Först 2017 fick området officiellt naturskydd, vilket satte stopp för nya byggplaner och på sikt också för trafik och okontrollerad parkering intill stranden. I dag hänvisas de flesta besökare till parkeringsplatser längre bort, och det finns skyttelbussar som går ner till stranden under högsäsong.

Trots skyddet är Es Trenc ständigt utsatt för tryck – från massturism, plastskräp, erosion och förändringar i det känsliga ekosystemet. Flera ideella grupper arbetar för att hålla stranden ren och öka medvetenheten om att denna plats inte bara är vacker, utan också sårbar.

En fristad för alla – även naturister

Es Trenc har länge varit känd som naturistvänlig. Den östra delen av stranden, särskilt området mellan Ses Covetes och platsen där salinerna tar vid, har blivit en informell men accepterad zon för nakenbadare. Här råder en avslappnad atmosfär där badkläder är valfria och kroppsnormer lämnas hemma. Alla åldrar, kroppstyper och ursprung samsas i en miljö där friheten är central.

Även om det inte finns några officiella skyltar som markerar naturistområdet, är det välkänt bland återkommande besökare, och man visar ömsesidig respekt. Längre västerut blir stranden mer traditionell, med barer och solstolar, men även där råder en avslappnad stämning.

Praktiskt för besökare

Under sommarmånaderna kan Es Trenc bli mycket välbesökt. Det är därför klokt att komma tidigt på dagen, särskilt om man vill få plats på parkeringen. Det finns enklare strandserveringar – så kallade chiringuitos – där man kan köpa dryck, lättare mat och hyra solstolar. Toaletter och duschar finns, men de är få, och stranden är i grunden vild – ta med vatten, parasoll och solskydd.

Den långa strandlinjen gör det enkelt att promenera flera kilometer, och längs vägen kan man slå sig ner på mer avskilda platser bland sanddynerna. Här och där dyker små stigar upp som leder in mot saltslätterna och våtmarkerna bakom stranden – en helt annan värld, fylld av fågelsång och vind i vassen.

Ett stycke oexploaterad skönhet

Es Trenc är mer än bara en vacker strand. Det är en symbol för den eviga kampen mellan bevarande och utveckling, mellan masskonsumtion och respekt för det naturliga. Att vistas här innebär mer än att bada – det är att bli del av något större, att uppleva hur natur, historia och samtid möts i en av Europas mest skyddsvärda kustmiljöer.

Besöker du Es Trenc i dag möts du av ett landskap som fortfarande till stor del ser ut som det gjorde för hundra år sedan. Sanddynernas gräs svajar i vinden, pinjeträden doftar harts och havet skimrar. Men det krävs aktivt arbete för att det ska förbli så. Vandringsleder har anlagts för att minska erosionen, skyltar uppmanar till respekt för naturen, och vissa delar av stranden stängs periodvis av för att skydda fågelhäckning och växtliv.

Mallorca har alltid varit något mer än bara en solig ö i Medelhavet. Ön har lockat, retat och inspirerat människor i tusentals år – ofta så mycket att de inte nöjt sig med att bara komma på besök. De har velat erövra den, kontrollera den och kalla den för sin.

Stenslungarnas ö

Långt innan hotellet var uppfunnet, långt innan språken vi känner idag hade formats, levde ett folk på Mallorca som blev kända över hela det antika Medelhavet – stenslungarna. De tillhörde talayotkulturen och levde i byar där man reste massiva stenstrukturer, likt små fort. Deras vapen: den enkla men dödliga stenslunga, vars kraft och precision gjorde dem legendariska.

Det sägs att mödrarna i byarna hängde maten i träden, och barnen fick träna med sina slungor för att ”skjuta ner” sin middag. Övning gav färdighet – så mycket att självaste Hannibal tog mallorkinska stenslungare med sig över Alperna när han skulle anfalla Rom. Enligt vissa historiker fanns det få soldater romarna fruktade mer än dessa tysta, snabba, prickskyttar från Balearerna.

Ett strategiskt nav i stormigt hav

Att Mallorca ligger mitt i västra Medelhavet har alltid varit dess välsignelse – och dess förbannelse. Grekerna lade till här. Kartagerna använde öarna som bas. Romarna invaderade 123 f.Kr. och gjorde Mallorca till en del av sitt imperium. Med romarna kom inte bara vägar, badhus och vinodlingar, utan också kristendomen.

Men inget varar för evigt. När det västromerska riket föll, tog bysantinerna över. Och på 900-talet svepte muslimska härskare in från Nordafrika. Mallorca blev en del av Taifa-kungadömet Denia – och en del av den muslimska världen. Palma hette då Madina Mayurqa och var en livlig, kosmopolitisk handelsstad.

Kungar, korsfarare och katalaner

År 1229 förändrades allt igen. Kung Jaume I av Aragonien landsteg med sin armé och återerövrade Mallorca. Med honom kom kristendomen tillbaka, och ett nytt språk – katalanska – fick fäste. Kort därpå blev Mallorca ett självständigt kungadöme (1276) under Jaumes son, men den relativa friheten var kortvarig. Ön införlivades åter i Aragonien, och Palma blomstrade. Under 1300-talet räknades staden till en av Medelhavets rikaste och mest sofistikerade.

Mellan imperier och isolation

När Spanien enades till ett kungarike 1479, blev Mallorca en del av den spanska stormakten. Men i takt med att den globala handeln försköts till Atlanten hamnade ön i en slags skugga. Man levde på jordbruk, sjöfart – och under vissa tider även på smuggling.

Napoleonkrigen, spanska inbördeskriget (1936–39) och Francos diktatur (1939–75) drog alla långa, mörka skuggor över ön. Men livet fortsatte. Mandelblommen slog ut som vanligt varje vår.

Under slutet av 1800-talet kom ett uppsving – vin, mandlar och citrusfrukter exporterades i stor skala. Men vinlusen och andra kriser gjorde att många mallorkiner emigrerade, särskilt till Latinamerika.

Från diktatur till demokrati

När Franco dog 1975 började en ny tid för Spanien – och för Mallorca. Demokrati infördes, och 1983 hölls det första fria valet till Balearernas regionala parlament. Mallorca fick viss autonomi och började åter hitta sin egen röst.

Och samtidigt hände något som skulle förändra allt: charterturismen. Från att ha varit en jordbrukarö med slumrande byar blev Mallorca plötsligt ett av Europas mest eftertraktade resmål.

📜 Mallorcas historiska tidslinje

Före vår tideräkning
🔸 ca 1300 f.Kr. – Talayotkulturen växer fram. Mallorcinska stenslungare blir legendariska soldater i antiken.
🔸 123 f.Kr. – Romarna erövrar Mallorca. Ön integreras i det romerska imperiet och kristendomen får fäste.

Medeltid
🔸 500-talet – Bysantinskt inflytande. Den romersk-katolska tron ersätts tillfälligt av grekisk-ortodox kristendom.
🔸 902 – Balearerna erövras av muslimska styrkor från Taifa av Denia (nuvarande Spanien och Algeriet).
🔸 1229 – Kung Jaume I av Aragonien återerövrar Mallorca från morerna.
🔸 1276 – Mallorca blir ett självständigt kungarike under Jaumes son.
🔸 1324–1344 – Palma når sin storhetstid som en av Medelhavets rikaste och mest inflytelserika städer.

Tidigmodern tid
🔸 1479 – Spanien enas. Mallorca blir en del av det spanska kungariket.
🔸 1808–1813 – Spanien kämpar mot Napoleon i självständighetskriget.

1800–1900-tal
🔸 1879–1898 – Ekonomiskt uppsving tack vare export av vin, mandel och citrus.
🔸 1903 – Den första turistbroschyren för Mallorca ges ut.
🔸 1920-talet – Tidiga konstnärer, författare och aristokrater börjar upptäcka ön.
🔸 1936–1939 – Spanska inbördeskriget drabbar även Mallorca.
🔸 1939–1975 – Francos diktatur. Utbyggnad av militär infrastruktur och övervakning, men även satsningar på turism i slutet av perioden.

Turismens era
🔸 1950-talet – Charterturismen tar fart. Mallorca blir en ny semesterdröm för européer.
🔸 1960–70-talet – Massiv utbyggnad av hotell, flygplats och semesterorter.
🔸 1983 – Balearerna får autonom status. Första fria valet hålls till det regionala parlamentet.
🔸 1990-talet–idag – Ökad medvetenhet om hållbarhet och kulturarv. Turismen diversifieras: naturturism, cykling, vandring, gastronomi och kultur växer vid sidan av bad- och solturism.

På Mallorcas södra kust, i ett kargt men storslaget landskap mellan hav, strand och våtmark, breder saltpannorna vid Es Trenc ut sig som ett glittrande mosaiklandskap. Här har salt utvunnits i över tvåtusen år. Och fortfarande, under stekheta sommardagar, kan man se salineros – saltskördare – långsamt gå mellan bassängerna med räfsor i händerna och vinden i ansiktet. Det är ett av de äldsta levande yrkena på ön.

Saltets historia på Mallorca är lång och betydelsefull. Redan under romartiden utvanns havssalt här, men det var troligen fenicierna som först såg potentialen i de grunda lagunerna strax bakom stranden Es Trenc. Under medeltiden blev salt en av kungamakten och adeln mest lönsamma naturresurser. Skatten på salt bidrog till byggandet av palats och kyrkor, och kontrollerades länge strikt av kronan. På 1500-talet var salt lika värdefullt som guld – man behövde det för att konservera kött och fisk, och för att överleva vintermånaderna.

En ny era för saltet på Mallorca inleddes 2001, när den tyska entreprenören Katja Wöhr blåste liv i de gamla salinerna. Med stor respekt för traditionen – som sträcker sig tillbaka till romarna och ännu längre – byggde hon upp en produktion baserad på naturliga metoder, lokal arbetskraft och varsam handskörd. Resultatet blev Flor de Sal d’Es Trenc, ett exklusivt salt som kommit att förknippas med både hållbarhet och kulinarisk finess.

Produktionen sker i harmoni med naturen. Havsvattnet leds in från Medelhavet genom kanaler och får sedan långsamt avdunsta i stora, grunda bassänger. Det som behövs är egentligen bara sol, havsbris och tålamod. Det allra finaste saltet – Flor de Sal – bildas som ett tunt, blomformat kristallager på vattenytan, och skördas för hand när väderförhållandena är perfekta. Detta salt är aldrig raffinerat eller tillsatt något – det får torka långsamt under Mallorcas sol, behåller en naturlig fuktighet och är rikt på mineraler, framför allt magnesium.

Flor de Sal finns både naturell och i smakvarianter där den blandas med örter och kryddor. Bland annat samarbetar man med stjärnkocken Marc Fosh, som skapat egna blandningar anpassade för det moderna köket.

Saltpannorna ligger i utkanten av naturreservatet Salobrar de Campos, ett unikt ekosystem där mer än 200 fågelarter håller till under året. Här syns flamingos med sina rosa fjäderdräkter, vadare som springer mellan grunda vattenytor och silvriga måsar som seglar på termikvindar. I själva bassängerna växer halobakterier och algblommor som ger vattnet spektakulära färgskiftningar i rött, orange och violett – som målningar i ständig förändring.

För den som vill besöka området erbjuds guidade turer där man får följa saltets väg från hav till påse. I den lilla butiken kan man köpa de olika salterna – även exklusiva limited editions – tillsammans med lokala delikatesser, tvålar och oljor. Många slår sig ner på den skuggiga innergården, där man kan dricka en kaffe, en juice eller en sval limonad. Den som vill prova något riktigt unikt beställer en kula glass smaksatt med Flor de Sal – en oväntad men förvånansvärt god upplevelse.

Idag är Salinas d’Es Trenc inte bara ett stycke levande historia, utan också en viktig del av Mallorcas hållbara turism och lokala ekonomi. Saltet exporteras till gourmetkök i hela Europa, men stannar också på ön – i sobrasada, i oliverna, i den grillade fisken vid små strandrestauranger. Här binds havet, jorden och människan samman i en enkel men evig cirkel.

Och kanske är det just det som gör platsen så speciell. Att den inte bara bär spår av människans historia – utan att den fortfarande är en del av den.

Längs den branta och dramatiska kusten i Sierra de Tramuntana, där bergen möter havet, höjer sig de runda stentornen ett efter ett – atalayas. De ser kanske stillsamma ut idag, tysta vittnen till svunna tider. Men föreställ dig att vi befinner oss på 1500-talet, i en tid då dessa torn var bemannade dygnet runt, och varje skugga på horisonten kunde vara ett piratskepp.

Det är tidig morgon. Dimbankar rullar in från havet. Uppe i ett av tornen, med vidsträckt utsikt över viken nedanför, står en ensam vakt med spänd blick riktad mot sydost. Han är en del av ett nätverk – 85 torn, utplacerade runt hela Mallorcas kust, alla inom synhåll från varandra. Deras uppdrag: att upptäcka fara i tid, varna befolkningen och mobilisera skydd.

Utsikten från tornen är fantastisk. Nästa atalaya är inom synhåll. Med rök på dagen och med eld på natten signalerade man när fara upptäckts.

När ett främmande segel siktas vid horisonten, tvekar han inte. Han tänder snabbt en signaleld. Lågan slickar himlen och röken driver upp i vinden. Några minuter senare svarar nästa torn längre bort med sin eld. Signalen hoppar från torn till torn över ön som ett meddelande i eld – pirater på väg. På mindre än en timme når signalen fram till Palma och försvar i form av galärskepp bestyckade med kanoner skickas ut. Men ofta hinner de inte fram i tid. Otaliga är de berättelser om hur Mallorcas byar och städer plundrats.

Det här är en tid då de beryktade turkiska bröderna Barbarossa, mästare i sjöröveri, härjar i västra Medelhavet. Deras fartyg är snabba, beväpnade, och skoningslösa. Mallorcas städer plundras. Kustborna har börjat dra sig inåt landet. I de öppna hamnarna – puerto – bor bara fiskare kvar, vaksamma, redo att fly. Namnen lever kvar än i dag: Puerto Pollensa, Puerto Valldemossa, Puerto Andratx.

Metertjocka väggar och gedigna portar ska hålla inkräktarna borta. Tornen användes även av militären under andra världskriget. Två soldater i varje torn svarade för bevakningen.

Tornen är inte bara tomma skal. De är fyllda av liv och vaksamhet. Byborna betalar vakterna, som byts ut regelbundet. När varningen går, samlas männen i byarna. De vet vad som väntar: ett skoningslöst anfall, plundring, kanske bortförande. Innan undsättning hinner fram, måste de själva stå emot – med gevär, högafflar, och mod.

Denna samverkan mellan torn, byar och kustförsvar utgjorde en livsnödvändig kedja. Och även om många torn idag förvandlats till utsiktsplatser, ruiner eller romantiska skrivardrömmar, bär de ännu på spåren av den tid då eld var språk och varje sten i deras väggar en påminnelse om överlevnad.

Att stå vid ett av dessa torn idag  är att stå i historien. Du hör kanske inte ropen eller kanonsalvorna längre, men vinden viskar dem fortfarande längs klipporna.

För att komma in i tornen krävs att man klättrar uppför den inmurade stegen. Het olja kunde enkelt hindra motståndare att komma in.

Mitt emellan de två små samhällena Cases de Sa Calobra och Cala Tuent, vilar ett enkelt kapell på en kulle: Ermita de Sant Llorenç. Kapellet byggdes redan på 1200-talet, och är en av de äldsta bevarade byggnaderna på ön. Detta eremitage har under seklens gång varit en andlig och geografisk mittpunkt i ett av Mallorcas mest otillgängliga hörn.

Här uppe, där Tramuntanabergens karga toppar möter himlen och havet blänker långt nedanför, har människor stannat till i sekler – för att be, för att vila, för att blicka ut över världen. Både fiskare från Cala Tuent och bergsodlare från Cases de Sa Calobra har haft Sant Llorenç som sin skyddshelgon, och kapellet som sin tysta följeslagare.

Kapellet i sig är byggt i typisk mallorkinsk stil: rektangulärt, vitputsat, med ett ensamt kors som blickar västerut. Inuti är det enkelt – ett litet altare, några träbänkar och en ikon föreställande Sankt Laurentius, den kristne diakonen som enligt legenden brändes levande på ett galler. Hans martyrskap, hans ödmjukhet, speglar det liv som levts här i generationer – hårt, stilla, men alltid i närhet till naturens mysterier.

Länge var det här vägens slut. En plats dit man gick till fots, kanske med get på släp eller med ett barn i handen. Här förenades man. Här vigdes par från båda byarna. Här hölls minnesstunder för bortgångna. Och än idag är platsen mer än bara ett stopp längs vägen. Den är en påminnelse om att Mallorca inte bara är badvikar och olivlundar – det är också tro, tystnad och samhörighet.

Kanske är det just den känslan som gör Ermita de Sant Llorenç så särskild. Att stå där, mellan två världar – havet och berget, Tuent och Calobra – och känna att man befinner sig mitt i Mallorcas hjärta.