Längs den branta och dramatiska kusten i Sierra de Tramuntana, där bergen möter havet, höjer sig de runda stentornen ett efter ett – atalayas. De ser kanske stillsamma ut idag, tysta vittnen till svunna tider. Men föreställ dig att vi befinner oss på 1500-talet, i en tid då dessa torn var bemannade dygnet runt, och varje skugga på horisonten kunde vara ett piratskepp.
Det är tidig morgon. Dimbankar rullar in från havet. Uppe i ett av tornen, med vidsträckt utsikt över viken nedanför, står en ensam vakt med spänd blick riktad mot sydost. Han är en del av ett nätverk – 85 torn, utplacerade runt hela Mallorcas kust, alla inom synhåll från varandra. Deras uppdrag: att upptäcka fara i tid, varna befolkningen och mobilisera skydd.
Utsikten från tornen är fantastisk. Nästa atalaya är inom synhåll. Med rök på dagen och med eld på natten signalerade man när fara upptäckts.
När ett främmande segel siktas vid horisonten, tvekar han inte. Han tänder snabbt en signaleld. Lågan slickar himlen och röken driver upp i vinden. Några minuter senare svarar nästa torn längre bort med sin eld. Signalen hoppar från torn till torn över ön som ett meddelande i eld – pirater på väg. På mindre än en timme når signalen fram till Palma och försvar i form av galärskepp bestyckade med kanoner skickas ut. Men ofta hinner de inte fram i tid. Otaliga är de berättelser om hur Mallorcas byar och städer plundrats.
Det här är en tid då de beryktade turkiska bröderna Barbarossa, mästare i sjöröveri, härjar i västra Medelhavet. Deras fartyg är snabba, beväpnade, och skoningslösa. Mallorcas städer plundras. Kustborna har börjat dra sig inåt landet. I de öppna hamnarna – puerto – bor bara fiskare kvar, vaksamma, redo att fly. Namnen lever kvar än i dag: Puerto Pollensa, Puerto Valldemossa, Puerto Andratx.
Metertjocka väggar och gedigna portar ska hålla inkräktarna borta. Tornen användes även av militären under andra världskriget. Två soldater i varje torn svarade för bevakningen.
Tornen är inte bara tomma skal. De är fyllda av liv och vaksamhet. Byborna betalar vakterna, som byts ut regelbundet. När varningen går, samlas männen i byarna. De vet vad som väntar: ett skoningslöst anfall, plundring, kanske bortförande. Innan undsättning hinner fram, måste de själva stå emot – med gevär, högafflar, och mod.
Denna samverkan mellan torn, byar och kustförsvar utgjorde en livsnödvändig kedja. Och även om många torn idag förvandlats till utsiktsplatser, ruiner eller romantiska skrivardrömmar, bär de ännu på spåren av den tid då eld var språk och varje sten i deras väggar en påminnelse om överlevnad.
Att stå vid ett av dessa torn idag är att stå i historien. Du hör kanske inte ropen eller kanonsalvorna längre, men vinden viskar dem fortfarande längs klipporna.
För att komma in i tornen krävs att man klättrar uppför den inmurade stegen. Het olja kunde enkelt hindra motståndare att komma in.
Lämna ett svar